Man lär sig av sina misstag, även av andras.
Det finns en text som kallas livets stora gåta, älska, glömma & förlåta.
Satt och tänkte på det nu, för jag förlåter alltid.
Jag kommer inte på ngn gång då jag inte gjort det, jag kanske inte gör det direkt, men jag gör det alltid.
Men själv så blir man inte förlåten.
Jag vet att det jag gjorde mot dig va riktigt dumt. Jag ångrar det, jag gör verkligen det.
Jag vet att du tycker jag är dålig och falsk, du har lagt dina ord. Jag vet att jag la allt på dig, men du ska veta att jag inte tycker att det bara är ditt fel, för jag vet att det är lika mycket mitt. Jag vände mig mot dig samma dag som jag sa att jag inte skulle göra det.
Men det du hade sagt innan, det gjorde så jävla ont, det va gränsen. Jag sa sjukt mycket för att jag va så himla sur, irriterad & besviken.
Jag stog kvar vid din sida när du sa att du inte hade några andra kvar, jag sket i det jag fick för det.
Men ändå va jag så jävla dålig och falsk för dig. 
Men det är antagligen inte meningen att vi ska va vänner..
Vi har aldrig bråkat innan, detta va första gången. Det va slutet på våran vänskap också.
Men du ska veta att det vi hade betydde verkligen för mig.
Och du ska veta att du alltid var sjukt speciell på ett bra sätt och du kommer alltid finnas kvar i mina tankar.